Jag har tänkt mycket på kärlek senaste månaden. Tänkt på bra och dåligt men framför allt tvivlat på om den extisterar över huvudtaget. Klart jag vet att man kan bli kär och att många är det men finns det verkligen? Kärlek. Och vad är det i så fall? Jag tror att jag hitills bara har varit kär i kärleken på något sätt. Kär i tanken på att få vara kär. Om att någon skulle vara kär i just mig. Jag tror att jag har blivit rädd för kärleken eftersom jag aldrig riktigt har deltagit i det fina med den utan bara varit där när det har gått dåligt, tröstat och pratat. Att se hur ledsen man kan bli av ett krossat hjärta och se statistik som visar att fler förhållanden slutar i separation än de som faktiskt håller livet ut är som att få en varing tryckt upp i ansiket. Bli. Inte. Kär. Jag vill vara kär såklart. I någon som är kär i mig såklart men allt jag tänker på när jag tycker om någon är hur det blir när det tar slut eller vem som kommer göra slut med vem. Måste sluta tänka och börja göra, ta risker och inte tvivla. Synd att det är så förbannat läskigt.
