emmamatilda

Hej vänner, ovänner och familj. Förra fredagen passerade jag 3 månaders markeringen vilket betyder att jag idag har exakt 2 månader och 3 veckor kvar. Det känns helt otroligt sinnessjukt knäppt och jag fattar inte vart de senaste 9 månaderna tog vägen, helt plötsligt så är jag bara här i april. Idag började jag tänka på vad sjukt det är att jag inte har kramat min familj på snart ett helt år och att jag inte har pratat mitt eget språk i vardagen på lika länge. Jag tror inte jag förstod vilken utmaning jag utsatte mig själv för när jag satte mig på planet hit och om jag hade vetat hur mycket man får anstränga sig varje dag de första månaderna för att passa in, skaffa kompisar och lära känna sin familj så hade jag nog inte varit lika modig som jag var då, för 9 månader sen. Nu när jag har gått igenom allt det jobbiga så kan jag konstatera att det var så megavärt allt det där för nu är det så himla bäst och jag är så stolt över mig själv för att jag har gjort vad jag gjort och att jag bara vågade släppa allt jag hade. Jag tänker tillbaka på när jag kom hit och min första värdmamma kramade om mig jättehårt och pussade mig på kinderna flera tusen gånger och jag tänkte "vad fan gör jag här?" Jag var verkligen livrädd! 

 

Mina sista 11 veckor ska jag carpa diem så mycket det bara går och bara göra göra göra göra inte tänka tänka tänka. Jag vill skrika ut över världen till alla ungdomar "åk iväg! släpp det bekväma, åk ut i världen och upplev, skaffa nya vänner och kontakter, utmana dig själv medan du har möjligheten kvar! DO IT.

 

Över och ut. Slut 

 

ps. utbytesår äger rotary äger tack för mig.