emmamatilda

Ikväll har jag varit på teater med min värdmamma på his majesty och det var så himla bra! Teatern handlade om när engelsk männen kom över till australien och tog över aborginernas land och kallade det sitt eget. Det var en så stark föreställning och nu har jag suttit i ungefär en timme sen jag kom hem och tänkt på rasism, olika kulturer, religioner, synsätt, traditioner, raser, läggning, språk etc. Jag förstår att problemet eller vad man ska kalla det med invandrare och asylsökande i sverige har blivit något som många emotsätter/ser negativt på, det har vi sverigedemokraterna bevisat, men Att Sverige ändå har kommit väldigt långt i utveckligen när det gäller ju detta är ändå oundvikligt när man jämför med Australien. Jag har aldrig sett en så stor spricka mellan två "raser" som när jag kom hit. Att folk fortfarande säger saker som "dom där jäkla svartskallarna" eller "man borde utrota dom där svartingarna" är för mig helt oförståeligt. Aldrig i mitt liv i Sverige har jag hört folk i min närhet ens yttra något negativt om de färgade i vårt samhälle och jag har heller aldrig reflekterat över hur många svarta barn det gick på min skola på samma sätt som jag aldrig har tänkt på hur många vita människor det gick där. Kanske är det bara jag som har levt skyddad från rasism, jag vet inte. 

 

Såklart är det de människor i australien som inte ser mörkhyade/ aborginer som bråkstakar eller problem men att ungdomar i min generation och yngre redan har satt in dem i ett fack och det facket är "problem folket". Att höra allt detta gör mig så ledsen och upprörd och hur mycket jag än har hört alla dessa negativa kommentarer som har att göra med en enda sak: hudfärg, så kan jag inte sluta känna mig otroligt illa till mods varje gång det kommer på tal. Ett bra exempel är att varje gång det har hänt någon sorts olycka eller bråk någonstans så är det alltid minst en person som direkt säger, "det är ju dom där aborginerna igen" Även om jag gissar att 50% av fallen så är det australienare, kanske till och med mer. Bara en sån sak att min australienska vän med påbrå från ett asiatiskt land inte vågar gå ut på australia day efter att ha blivit påhoppat ett år av australienska ungdomar i hans egen ålder och fått kommentarer som "svartskalle" "åk hem till dig eget land" eller "du hör inte hemma här" kastat i hans ansikte får mig bara att undra hur man som förälder, kan låta sina barn skaffa såna här åsikter, eller rättare sagt tvinga in dessa åsikter i sina barn? Jag drar inte alla under en kam nu men såhär ser det oftast ut från där jag står iallafall. Sen ska jag inte ens börja prata om hur de ser på homosexuella här, för då exploderar jag.

 

Jag älskar att vara i Australien, jag har fantastiska smarta vänner, fin värdfamilj och skola men jag kan inte räkna hur många gånger jag har velat stå upp och skrika ut över stan att nu är det dags att ni följer med så många länder i västvärlden och lär er acceptera att nej, vi ser inte alla likadana ut och ja, det finns skillnader mellan kulturer som du kanske inte kan förstå men acceptera det och acceptera att folk har olika sätt att leva sina liv och det kanske inte alltid stämmer in med hur du lever men det betyder inte att det är ett sämre sätt. Det finns så många "riktiga" problem i världen som krig, svält, barnslaveri, kvinnomisshandel, miljöhot m.m. och här går så många människor runt och tycker det är jobbigt när aborginerna lever om på tåget eller i stan och glömmer bort att ens se efter om det kanske  var "de vita" som stod bakom bråket i northbridge igårkväll, inte aborginerna som alla sa på jobbet eller i skolan. 

 

jag har nog aldrig skrivit ett så långt inlägg och inte kommit fram till något alls. Bara att världen har långt kvar när det gäller jämställdhet. Här, I sverige, överallt. över och ut.